Sitter ensam på balkongen, har panik, kommer seriöst börja gråta när som helst. Imorgon är vår sista "riktiga" dag här, dagen efter det måste vi checka ut från rummet vid 12 men vår buss härifrån går inte förens halv 11 på kvällen.
Klarar inte ens av tanken på att lämnas stället, människorna. Om man kunde beskriva denna lycka alltså..
Och om jag kunde beskriva min kärlek till personalen här. Funderar på att gifta mig med någon av dom så jag kan stanna här föralltid.
Önskar också att jag kunde förklara mina panik-kramper, så någon förstod.. Känslan man får när man inser att man aldrig mer kommer träffa dessa människor. Som jag har lärt känna, levt med i en vecka, avlider.
Detta är typ värre än en heartbreak, haha seriöst. Mår så psykiskt dåligt.

Kan dock Inte tvinga mina päron att åka tillbaka hit nästa år, så det är kört. Fan, kan inte tänka på något annat..

Detta inlägg vart riktigt deppigt, men kände att jag behövde skriva av mig. Kan inte ens sova, allt jag vill är att spendera varenda sekund med min älsklingar. Gråter ihjäl.