Blandade känslor under hela dagen, mått piss för det mesta.
Lyckades må någolunda bra under kräftskivan med släkt och vänner.
Men så fort jag kom ner till mig och mitt där jag nu befinner mig bröt jag ihop. Panik-gråtit nu i en dryg timma.
Besviken, arg, sårad, ledsen, vet helt enkelt inte vad jag ska göra.

Bara gråter och gråter, usch vill Inte vara här.
Känslan av att Inte ha någon kvar, helt jävla ensam och du kan inte göra något åt saken..
Vill bara flytta härifrån, till Grekland, till mina älsklingar där för bara dom just nu skulle kunna få mig le. Bosätta mig där, börja om livet på nytt.
Men nejdå, här är jag fast i skiten och det är bara bita ihop och kämpa.
Livet är inte alltid en dans på rosor, det är bara ta.
Lite (?!?) tårar tar inte död på mig.
Vill inte mer. Skriker inombords.